Stilla funderingar

I dag är det 38 år sedan min Fu och jag flyttade ihop, vilket innebär att jag har köpt en bukett rosor och varit till Gamla Uppsala kyrkogård och uppvaktat henne. Jag har av Kyrkogårdsförvaltningen köpt nya häckplantor och ny sand till graven. Till min glädje var personalen där och hade, strax innan jag kom, gjort klart det hela, precis som jag ville ha det.
En såsan här dag kommer minnen tillbaka. Hur vi hade lånat ett köksbord och 4 stolar. Hur vi hade köpt två billiga sängar och en byrå till sovrummet. Hur vi hade hyrt en TV som vi ställde i vardagsrummet. Stolar hade vi inga, utan vi satt på kuddar och tittade på TV. Efter någon månad löpte vi ett bord och fyra stolar på "Myrorna". Jag har för mig att vi gav 125:- för det hela.
Så började vårt samliv. Åren fylldes av äventyr av alla de slag. Alltid nya utmaningar och roligheter och alltid med glädje.

Sommaren 2011

Jag blir glad när jag ser att någon har saknat mig i min blogg.
Jag vet inte varför jag slutade.       Det sá bara stopp!
Jag mår hur bra som helst och sommaren har varit väldigt aktiv. Har umgåtts med barn och barnbarn.
En bonusdotter har fyllt 60 år och en har fyllt 50. En måg och en sonhustru har fyllt 50 år, så det har varit full aktivitet.
Det skyddsnät jag har omkring mig har verkligen kommit till sin rätt.
Jag har varit bjuden, av en bonusdotter och hennes stora familj, på en heldag i Furuvik.
Har blivit bjuden av en andra dotter och måg på en resa till Avesta med middag på "Dalahästen" och åtföljande "Speedway" mellan Masarna och Rospiggarna. "Speedway-det är mitt liv de se".
Sen har min son och sonhustru från Bergeforsen varit här några dagar och då är det kultur som gäller, i form
av besök i olika kyrkor. Vi gjorde bl.a. en heldag i Strängnäs.
Samtliga har på något sätt ställt upp för mig, och nu på måndag är det dags igen:
Då hämtar min Svåger och Svägerska mig för en resa till Stockholm, med besök på Riddarholmskyrkan och Hallwylska palatset. "Museér och kyrkor- det är mitt liv de se."
När jag tänkt igenom  mitt bloggande så kommer jag med all säkerhet att återkomma, men just nu känner jag att det inte är läge för detta . Hösten och vintern är lång, så något blir det säkert.

Världen är liten!

Detta är för mig en ett märkligt möte, som skedde under vår "Knallemarknadsperiod".
Vi var i Mora på den stora sommarmarknaden. Fram till oss kom ett äldre par och Frun blev omedelbart intresserad av våra alster, medan maken stod och tittade sig omkring. Så fick han se vår företagsskylt och inledde ett samtal med:
Jag ser att Ni är från Uppsala och där är jag född.
Jag replikerade: Du kanske, som jag, är en gammal Svartbäcksgrabb.
Han bekräftade att han var född på Fabriksgatan.
Jag kommenterade med: Det är jag med - vilket gatunummer?
Han svarade att han var född på Fabriksgatan 4.
Då fick jag mig en funderare och påminde honom, att i den fastigheten var det en stor smidesverkstad, och han mindes att detta företag hette "Pettersson och Barr".
Då berättade jag för honom att i andra delen av fastigheten fanns en s.k. Matsal med tillhörande festlokal en trappa upp som min Mamma drev sedan 1929.
Från denna festlokal kom man in i ett rum som mina föräldrar disponerade som bostad, och i detta rum var jag född.
Då blev hans slutreplik: Mina föräldrar drev denna matsal tidigare, och i samma rum är även jag född.
Hustrun hade handlat färdigt och paret sa hej och fortsatte sin promenad. Jag var förstummad och kom mig inte för att försöka ta reda på mer om denne man. Efter detta korta möte försvann han och jag fick en upplevelse som jag aldrig har glömt.
När min Pappa försvann ur våra liv var jag omkring ett år. Anledningen har jag aldrig fått reda på.
Att jag var mycket hos min Mormor och Morfar kan jag förstå. Det var väl ingen lämplig boendeform för ett ltet barn.
Nu vet jag att min dotter protesterar, när jag säger att jag är född där vårt nya Polishus nu står.
Då svarar hon: Du är ju född på Akademiska sjukhuset, och det kan hon ju ha rätt i.
Kortet visar köket i "Fyrans Matsalar". Min Mamma står emellan sin lillasyster Anna och sin storasyster Klara.

Anna fick börja arbeta hos min Mamma när hon flyttade hemifrån och kom till "stán". Klara var hela sitt liv en duktig "kokerska" och arbetade tytdligen just då hos min Mamma.

Knallar

Fick en kommentar på en av mina bloggar från Sala. En stad som min fru och jag tyckte mycket om, men som blev den plats, som för alltid satte stopp för en av de roligaste perioderna i våra liv.
Vi pensionerade oss några år tidigare en ordinarie pensionsålder och realiserade en av våra drömmar. Vi blev "Marknadsknallar" och sålde egentillverkade dockor - större prydnadsdockor - dockskåp och dockskåpsmöbler. Förrutom ordinarie marknader, som sträckte sig mellan Sundsvall i norr och omkring Söderköping i söder, betalade vi årskostnaden för en ordinarie torgplats i Sala och var väl där omkring varannan vecka på ordinarie torgdag. Det var där min fru halkade på en isfläck och slog sönder höften.
Resa till Lasarettet i Sala för vidare befordran till Akademiska i Uppsala. Så tog vår knalletid slut. En otroligt rolig tid där man lärde känna många trevliga knallar och framförallt många trevliga kunder. Många återkom till oss år efter år.

Jag kan inte låta bli att visa en bild av oss, som även innefattar 38 lyckliga och spännande år tillsammans

Ny erfarenhet

När jag var ung så åkte man Spårvagn. Bussar gällde inte.
Men nu har det hänt! Jag har åkt buss i Uppsala för första gången.
Riktigt sant är det inte. För flera år sedan gick jag gärna upp till Centrum. Var frugan med så åkte vi bil.
Den här gången var jag på väg, och hörde en buss närma sig, varför jag vände mig om. Naturligtvis vid en hållplats. Bussen stannade och som en ren reflex steg jag ombord, för att upptäcka att jag inte hade en aning om vart jag skulle hamna. Resultatet blev att jag steg av vid nästa hållplats.
Förra veckan var jag till biblioteket i Centrum. Parkeringen kostade 45:-. Två dagar tidigare hade jag betalat 50:- i parkeringsgaraget under S:t Persgallerian. Nu tyckte jag det fick vara nog, så jag köpte ett Värdekort och laddade detta.
Var idag upp till Akademibokhandeln för att köpa en bok. Resan kostade mig 16:- tur och retur. Det är annat en "femti spänn". Plus att det var skönt att bli skjutsad ner på stán

Bondens lott

Efter att ha läst MAGNATENS inlägg om TV-serien, den danska "Bondlurken", som han själv kallar sig, kan jag inte låta bli att skriva av mig mina erfarenheter i detta ämne.
På 80-talet köpte min fru och jag ett litet torp i Söderala, Någon mil utanför Söderhamn. Vi hade grisar, får och höns. Med andra ord: "Hobbytorpare". Här försvann våran frihet. Vi hade våra arbeten att åka till, men för övrigt gick all vår ledighet till att sköta djuren och tillhörande åkermark.
Trots att vi odlade eget foder till djuren, slaktade själva och tog reda på fläsk och kött. Sålde ägg till närmaste grannarna så blev det en dyr hobby.
Det är nog nödvändigt att den danska bonden får en inkomst från TV. Sen har jag för mig att hans hustru arbetar. Men en härlig serie och ett härligt par är det.
Min Mormor och Morfar arrenderade ett litet torp under Stora Kopparberg mellan åren 1908 till 1947. Jag har arrendekontraktet som innehåller, så gott som, endast skyldigheter för arrendatorn.
Det gällde ett visst antal "dagsverken" inklusive häst per månad. Det skulle kolas en viss mängd kol per år, framkört till Ullfors bruk. Det fastställdes att torpet skulle drivas med minst fyra kreatur och två grisar .
Detta för att få tillräckligt med "gödsel" till arrenderad åkermark.
De fick fyra döttrar och kunde försörja sig på detta lilla torp. Dessutom  ha en liten sparat slant till "ålderns höst". Snacka om hårt arbete och ingen fritid.
Häromdagen läste jag om en grisbonde utanför Uppsala som skulle lägga ner sin verksamhet på grund av dålig länsamhet.

Visar ett kort från omkring 1915. Min Mamma står närmast sin Pappa och håller storasyster Klara i handen.

Konfirmation

Tänk att något av Barnbarnsbarnen ville konfirmeras, Annars har det blivit en cermoni, som tydligen har fått minskat intresse bland dagens ungdom,
Idag måste kyrkan fresta med "Skidläger i Åre" och andra populära aktiviteter, och må så vara. Det är väl kanske enda sättet att samla ungdomen. Själva konfirmationen var framträdanden och sång av konfirmanderna. En stunds allvar bestod av "handpåläggning" för att avslutas med utgång ur kyrkan till en livlig gospelsång och handklappning. Absolut inget fel, men jag upptäckte att "gubben har nog blivit gammal".
Jag kan än i dag minnas 28 och 29 April 1945. Lördagen ägnades åt förhör på vad vi hade lärt oss under konfirmationstiden. Kan jämföras med de Husförhör som hölls i församlingarna i gamla tider.
En obligatorisk present på 40-talet var en Bibel från församlingen och en Psalmbok från föräldrarna.
Idag är det bara pengakuvär som gäller.
En viktig sak för oss var, att man ansågs bli så vuxen att man fick ha långbyxor. Tidigare var det bara kortbyxor och golfbyxor som gällde. Det var en stor sak för oss.
Det var absolut inget fel på det jag upplevde under lördagen, men jag kunde inte låta bli att göra en jämförelse.
I veckan för övrigt har det gällt att få ordning på den eftersatta uteplatsen med lite nya buskar och blommor

Vårkänslor

Nu äntligen blommar våra äppelträd utanför balkongen. Vet inte vad dom heter, men det bildas små röda frukter, som jag förstår inte är någonting att äta.
Yngsta dottern kom från Timrå i fredags. Vi ägnade dagen åt Uppsala Domkyrka och dess Silverkammare. Här finns textilier från 1400-talet, Gustav Wasa och Johan den III.s begravningskronor.  Unionsdrottning Margaretas en festklänning, daterad 1440. Vi är båda intresserade av gammal kyrkohistoria.
Lördagen utökades med älsta dottern och mågen från Södertälje. Det har varit en mysig helg.

Återkommer någon dag med några gamla minnen.

Nystart

Efter 3 veckors uppehåll är jag nu tillbaka i bloggen. Vad har jag då gjort? En 80-åring bör väl ha gott om tid kan man tycka..Efter 2 års ensamhet har jag äntligen börjat tá tag i saker. Jag har härjat  i byrålådor, garderober och skåp. Gjort mig av med ett källarförråd som bara har stått och kostat pengar och som dessutom bara har innehållit en massa skräp, som man har samlat på sig under åren. Nu är det kört till miljöstationen. SKÖNT
För sista gången i mitt liv har jag deklarerat som företagare, vilket innebär en del bilagor. Problem uppstod när Skattekontoret upptäckte att det fanns, icke nollställda belopp kvar på "expansionskontot" gällande min fru, men med en hjälpsam och trevlig tjänsteman (förlåt = kvinna) har vi rett ut det hela. SKÖNT NR TVÅ.
Förrutom detta har jag upptäckt att det blir dyrt med "köpbröd", så jag har tagit upp min bakning och takterna fanns tydligen kvar. SKÖNT NR TRE.
Det påminner mig om en liten episod, för många år sedan, när min dotter med familj var på besök. När vi satte oss vid middagsbordet tog dottersonen en limpskiva, luktade och utbrast spontant "Ahh -Köpelimpa"
Det var en höjdpunkt för honom efter allt hembakat hemma.
Jag skall nu försöka läsa ifatt vad andra har skrivit. Jag såg att min dotter har skrivit om min uppväxt med en ensamstående Mor. När mannen som barnen kallade Farfar kom in i mitt liv, var jag för gammal för att kunna finna någon gemnskap, men att barnen avgudande honom kan jag ha en viss förståelse för.
Min barndom och uppväxt var trots allt mycket lycklig, för vilket jag till viss del kan tacka min Mormor och Morfar. Jag har ett, vad jag tycker, vackert kort av dessa där de står utanför Morfars kolarkoja.

Nu skall jag skärpa mig och bli lite mer atktiv i mitt bloggande.

Våren är här

Nu har all vintersand sopats upp så att jag under fredagen kunde putsa fönster. Själva putsningen är väl inga problem. Det har jag gjort i många år, men att nu vara ensam och hitta lämpliga gardiner har blivit det svåra. Det finns folk som samlar på t.ex. frimärken. Min fru samlade på gardiner. Trots att min dotter har fått en del så har jag flera lådor kvar, och dom lådorna kunde frugan utantill. Jobbigt !!!!!!!
Under lördagen var den årliga Bowlingturneringen inom släkten. Som vanligt samlades c:a 40 talet bonusbarn och barnbarn liksom svåger Dick och hans familj. En rolig dag med en avslutande middag på en restaurang i närheten av Bowlinghallen. En kul dag.

Kloka gummor

Nu är det lördag och melodikrysset är klart, och våra obligatoriska telefonsamtal är över. Kunde inte hårdrockgruppen "Wan Halen" men den fick jag hjälp med. Vann inte den här veckan heller. 38 eller 39 år utan vinst. Efter lunchen en kort resa till kyrkogården, men det blåste för mycket för att kunna tända ljus.
Nu skall jag berätta om hur min Morfar löste ett brott och hur han fick tillbaka den sedel som skulle användas till inköp av en smågris.
I Tierp fanns på 1910-1920 talet en klok gumma som kallades "Månkarbogumman". Hon var vid den tiden omkring 60-årsåldern och vida beryktad för att kunna bota sjukdomar och sia om allhanda problem som folk hade. Hon var vida beryktad långt utöver Upplands gränser.
Min Mormor och Morfar hade ett litet arrendetorp omkring en mil från Månkarbo och sålde mjölk. ägg och smör till folk i byn.
Bland annat var det en yngling som kom ett par gånger i veckan och köpte nysilad mjölk. En dag upptäcktes, när dom kom från ladugården, att chiffonjen varit öppnad och att det saknades en sedel som var avsedd till inköp av en smågris. Misstankarna gick omedelbart till den aktuella ynglingen, så när han kom nästa gång nämnde min Morfar, att han varit till "Månkarbogumman" för att höra vart sedeln hade tagit vägen.
I verkligheten hade han inte varit dit, men berättade trovärdigt för den unge mannen att gumman hade svarat:
"Sedeln har kommit i orätta händer och att den som tagit sedeln skulle bli sjuk och få hemska kroppssmärtor"
Resultatet blev, att någon dag senare var sedeln återbördigad till chiffonjen.
Tron på kloka gummor var väldigt stark i början på förra seklet.  Det påstods att Landsfiskalen besökte henne för att få tips om enklare brott.
Nu har jag berättat färdigt, så nu är det dags att gå in i köket och göra ordning någon form av gryta på fläskkött jag köpte billigt igår.

Ibland är det stiltje i skrivandet. Låter underligt att tiden inte skall räcka till för mig. Många gånger, när ett släktforskaruppdrag går i stå så försvinner bara den dagen.
I torsdags fyllde min måg Anders 50 år och han ville inte vara hemma den dagen. Så familjen och jag åkte till deras äldsta dotter i Gävle, där även min bonus dotter och svåger från Järvsö mötte upp.
Vi hade en lugn och mysig dag med "långlunch" på restaurang och chopping i Valbo.
Kan inte låta bli att visa ett kort på barnbarnsbarnet från Ljusdal. Fick det i torsdags, så nu har jag kort på henne ända ifrån hon låg i "Mammas mage".
Skulle på isracing i fredags, men tråkigt väder och dödsolyckan i Rocklundahallen lade sordin på vår lust att gå.
Få se vad den här veckan har för överraskningar. Det börjar i dag med besök på biblioteket.

Skrytbild

Kan min dotter visa ett kort av mig som konfirmand så kan väl jag få visa ett kort av mig som ettåring. Är jag inte söt.
Det händer någonting hela tiden. I lördags var det dags med ett nytt besök av dotter och måg. Fortsätter det så här så får jag en väldigt avancerad dator. Den första jag hade, såg jag mest som en modern form av skrivmaskin.
Själv hjälper jag honom i hans släktforskning. Det blir i praktiken en riktig arbetsdag.
Den här veckan är det fullt upp. Ett barnbarn är praoelev i vår områdesbutik. Hon kommer till mig när hon slutar till hon kan åka hem, omkring två mil utanför stán.
Hon skall få en egen nyckel, så är vi inte beroende av varandra.
På torsdag skall jag ut på en resa och på fredag är det dags med "isracing" på Studenternas. Det är en tävling som går varje år efter bandyfinalen och innan planerna isas av för säsongen.
Här finns det ingen anledning att grubbla på vad jag skall göra. Det finns program varje dag.

Testning

Så här ser min dotter och måg ut, när dom kom och hämtade mig i Rotebro. Själv har jag slutat köra bil i Stockholm.
Vi upplevde en härlig dag med museibesök och lunch.
Snart är det sommar igen och då hoppas jag att vi kan få det lika trevligt igen.

Bortbjuden

I går, söndag, var jag bjuden på födelsedagskalas till ett av mina bonusbarnbarn som fyllde 39 år. Bara tanken att uppleva en medelålders familjefar som när han var liten gärna kom och sov i min säng de nätter vi hade glädjen att få rå om honom. Det fick han göra tills han började sparka ur mig ur sängen.
Nu är det barnbarnsbarn som kommer och kramar om mig när jag kommer.
Detta är glädjen med livet tycker jag.

Skolan

Nu har jag löst Melodikrysset och haft den obligatoriska kontakten med en av sönerna. Kände inte igen Tina Ahlins röst, men då är det bra att få hjälp av en yngre generation.
Jag är glad åt åsikter från "Trebarnsmamman och Smålänskan". Jag tror som Ni, att det inte fanns några elakheter i dessa lärare. Det var väl tidsandan och deras upplevelse av samhället.
När vi kom till tredje klass delades vi upp, så pojkar och flickor inte fick gå tillsammans. Här mötte vi en lärare som jag tror det inte fanns något ont i. Vi var nu inne andra världskriget med åtföljande ransoneringar. Bland annan skulle man vara återhållsam med varmvatten. I all välmening gav han oss då det goda rådet, att tappa upp vatten i badkaret på kvällen så var det inte så kallt att kunna ta sitt morgonbad. Det var bara det, att det inte var många i klassen som hade badrum.  Han berättade även, att han i testamente, donerat sitt skelett till Universitet för forskning. I övrigt lämnade han inte några bestående minnen efter sig. Han var helt enkelt en snäll, och var jag förstår, en bra lärare.
När jag ibland går genom gamla kyrkogården kan jag komma förbi hans grav. Då brukar jag tänka:  Ja du Walfrid, fick Du med dig ditt skelett i graven.         Personligen tror jag det.
Så har jag märkt att jag har blivit kallad "Nyfiken Pappa" och det kan väl ligga något i detta. Det var många år sedan jag skaffade min första dator och sedan har jag uppgraderat mig mer och mer.
Det här med Bloggen är  ett nytt media som jag blev nyfiken på. Sedan har jag på kort tid träffat på flera, mycket spännande människor, så det här kan kanske bli något mycket bra.

Förnedring

År 1938 kom det första steget in en mer vuxen värld. Då började skolan och det samlades en grupp barn, som skulle tillbringa den närmaste åren tillsammans. Det var en samling barn från olika samhällsklasser, som var en viktig faktor i trettiotalets tidsepok.       
Själv växte jag upp med en ensamstående, förvärvsarbetande Mamma (frånskild) och hade det egentligen bra. Var alltid fint klädd och behövde aldrig sakna något. Jag var tydligen ett mellanting och brydde mig aldrig, om föräldrarna var rika eller fattiga.
Nu till dagens ämne: På frökens kateder stod det en grön Sparbössa, indelad i små fack och utmärk med våra namn.
Inspirerade av tidningsserien "Spara och Slösa" skulle vi lägga våra eventuella pengar i denna bössa.  Hur ofta den tömdes vet jag inte, men jag kommer aldrig att glömma lärarinnans kommentarer allt efter som facken tömdes. "Men kära Ulla-Britt så duktig Du har varit och Sonja, Dig kommer det att gå bra för som är så duktig att spara o.s.v." När hon sedan kom till fack, där det inte fanns något sparat. Då lät hon annorlund. Då gick hon på i "ullstrumporna" hur illa det skulle gå för dom som inte sparade något för framtiden.
Vad jag kan förstå så hade deras föräldrar inte råd att skicka med några pengar.
Så liten och oerfaren jag var så tyckte jag att hon förnedra dessa mina klasskamrater. Det fanns verkligen riktigt fattig folk på trettiotalet. Lyssna gärna på Elsie Johansson, när hon berättar hur hennes Mamma hade "tjuvlånat" sex kronor av sin dotter. Hon hade inte pengar till mat. Vid vuxen ålder fick hon tillbaka sin lilla väska innehållande sex kronor och en lapp, där mamman hade skrivit "Förlåt".
Det var väl inga större fel på vår småskolefröken men hon hade lätt för att skilja på folk.
När jag ser eller hör om orättvisor och fjäsk för s.k. "bättre folk", så återkommer gärna mina tankar till henne.          Nu får det räcka för idag. Nu måste jag gå och handla.

Planering

Jag blir glad när jag ser att ett barnbarn uppskattar min blogg. När vår generation var ung så fick man aldrig reda på någonting av de äldre. Det var liksom tabu att öppna sig för sina barn och barnbarn.
Nu är det en helt annan inställning och i min ålder finns det så mycket att berätta att man inte vet var man skall börja. Men det kommer - det kan jag lova.
Glädje nummer två. Nu är det dags att börja planera hur jag vill utnyttja de "upplevelsepresenter" jag fick när jag fyllde åttio år. Något annat ville jag inte ha.
I stort är det besök på museér och kyrkor som gäller. Det finns ju massor att välja bland så jag får väl se vad jag kan hitta i min dator.
För övrigt fortsätter mitt letande bland gamla anfäder i Österlövsta församling

Ny vecka

Ja, då var det åter en måndag. Jag brukar säga "nu är det lördag och söndag, då får man vara ledig". Dumt, eller hur, men på månadagen börjar det igen.
En underbar tid på dygnet är, när man går upp i sextiden, gör iordning te och smörgås och får sätta sig vid köksbordet och läsa morgontidningen. Små och stora nyheter, annonser och familjesidorna.
Detta tar en- till en och en halv timme. Känns det inte skönt-så säg.
Idag dominerade nyheterna från Japan och lite grand från Lybien men annars kan man läsa om två poliser som under natten till lördag ingrep när en man stod och pinkade på Östra Ågatan. Hans sällskap, en man och en kvinna blev så upprörda att dom gav sig på en av poliserna med sparkar och slag. Detta kan väl kallas nyheter. HA..Ha..
Mellan nio och halvtio ringer alltid ett av mina "bonusbarn" för att höra att allt är bra med mig. Hon är väldigt social. För övrigt har jag ett väldigt väl fungerade "skyddsnät" från mina egna barn och mina bonusbarn och även barnbarn, så jag har ingenting att klaga på.
Idag skall jag nog försöka hjälpa en som har kört fast i sin forsking om släkten i Österlövsta församling. Jag tänker tillbaka på den tiden, när man tvingades åka runt till olika Landsarkiv i sin forsknig, medan man idag kan sitta hemma.
Det är inte bara en semester som har tillbringats i husbil runt om i landet under min forskning.
Jag minns en gång när min fru och jag var på Stora Kopparbergs Bergslags arkiv i Falun och letade en hel dag efter ett arrendekontrakt från 1904 gällande min Morfar och Mormors torp i Tierp och fick till sist tag i detta.
Snacka om att vara "nördig" - Jag anser att det är en "sjukdom". Men det är en rolig hobby.
Nu har jag skrivit färdigt för idag.

Eftertanke

Jag upplevde en fantastiskt lördag. Då kom min dotter och måg. Jag fick hjälp med att få fram en stil på min bloggsida samtidigt som det blev en trevlig dag tillsammans. Jag mådde verkligen bra.

Vi är alla tre intresserade av historia och gamla tider, varför det föll sig naturligt att samtalen kom att gälla släktingar som inte längre finns med bland oss. Själv är jag aktiv släktforskare sedan många år. För att börja någonstans så tänker jag på min Mormor och Morfar. Torpare ifrån Tierp där jag var långa tiden under min barndom.

Skulle dessa människor ha någon kontakt med släkt och vänner så var det med brev. Under senare år (1930-1940-tal) kom det en telefon i byn. Skulle någon av deras 4 döttrar ha kontakt med sina föräldrar måste de först ringa upp telefonstationen och beställa ett samtal till några timmar senare. Telefonägaren (storbonden i byn) skickade någon till torpet om att det väntades ett samtal om någon timme senare. Det var bara för t.ex. Mormor att bege sig upp i byn för att vänta vid telefonen för det utlovade samtalet. Många gånger var det dessutom tidsbegränsat.

Idag kan jag via ett sådant här media nå en mängd människor. Jag kan ha en god kontakt med mina barn-barnbarn och även barnbarnsbarn på några sekunder när. Är det inte märkligt? Nu får det räcka med min första dag på bloggen med ett hjärtligt tack till dotter och måg för gårdagen.

Mjukstart

Nu har jag nog börjat med något som jag inte vet hur det skall sluta.
Efter att min äldsta dotter hade läst "Stiggesblogg" fick hon för sig att
även hennes Pappa skulle börja med detta.
Han är 79 år och jag fyllde 80 år i februari så jag får väl försöka. Kan han
så kan jag. TROR JAG.
Min fru avled i mars 2009 och sedan har jag varit ensam. Visserligen har
jag ett väldigt skyddsnät omkring mig med barn och barnbarn och även
barnbarnsbarn men dagarna och kvällarna kan i alla fall bli rätt ensamma,
så det här kanske kan bli ett sätt att kommunicera med omvärlden.
På "Facebok" kan jag följa vad som händer de nära och kära men i
allmänhet så gäller det deras små vardagsbestyr.
Jag får återkomma med en närmare presentation om vilken jag är, vad
jag sysslar med och vad jag har för intressen.
Detta får bli en stilla början från Uppsala där jag är född och har återkommit
efter några utflyttningar till andra ställen i Sverige under mitt aktiva liv.