År 1938 kom det första steget in en mer vuxen värld. Då började skolan och det samlades en grupp barn, som skulle tillbringa den närmaste åren tillsammans. Det var en samling barn från olika samhällsklasser, som var en viktig faktor i trettiotalets tidsepok.
Själv växte jag upp med en ensamstående, förvärvsarbetande Mamma (frånskild) och hade det egentligen bra. Var alltid fint klädd och behövde aldrig sakna något. Jag var tydligen ett mellanting och brydde mig aldrig, om föräldrarna var rika eller fattiga.
Nu till dagens ämne: På frökens kateder stod det en grön Sparbössa, indelad i små fack och utmärk med våra namn.
Inspirerade av tidningsserien "Spara och Slösa" skulle vi lägga våra eventuella pengar i denna bössa. Hur ofta den tömdes vet jag inte, men jag kommer aldrig att glömma lärarinnans kommentarer allt efter som facken tömdes. "Men kära Ulla-Britt så duktig Du har varit och Sonja, Dig kommer det att gå bra för som är så duktig att spara o.s.v." När hon sedan kom till fack, där det inte fanns något sparat. Då lät hon annorlund. Då gick hon på i "ullstrumporna" hur illa det skulle gå för dom som inte sparade något för framtiden.
Vad jag kan förstå så hade deras föräldrar inte råd att skicka med några pengar.
Så liten och oerfaren jag var så tyckte jag att hon förnedra dessa mina klasskamrater. Det fanns verkligen riktigt fattig folk på trettiotalet. Lyssna gärna på Elsie Johansson, när hon berättar hur hennes Mamma hade "tjuvlånat" sex kronor av sin dotter. Hon hade inte pengar till mat. Vid vuxen ålder fick hon tillbaka sin lilla väska innehållande sex kronor och en lapp, där mamman hade skrivit "Förlåt".
Det var väl inga större fel på vår småskolefröken men hon hade lätt för att skilja på folk.
När jag ser eller hör om orättvisor och fjäsk för s.k. "bättre folk", så återkommer gärna mina tankar till henne. Nu får det räcka för idag. Nu måste jag gå och handla.
Det är ju skönt att det är annorlunda idag. Men skolan står fortfarande för en del förnedring genom vissa utflykter ska bekostas av föräldrarna. En del familjer har då inte råd att låta sina barn åka på skolresa eller andra utflykter, vilket gör att det fortfarande existerar klasskillnader även i skolan.
SvaraRaderaJag är glad att du kommit igång med skrivandet. Snart ska vi lära dig ett fotoprogram också.....:-)
Håller fullständigt med om att skolan och samhället skall sträva emot att minska klyfterna så gott det går. Men samtidigt kan man se det på ett annat sätt. Om det kostar 300 kr (och då är allt inkluderat med lunch, resa, skidor mm) för en familj att skicka sitt barn på en skolresa till Åre, så kan det självklart vara orättvist med tanke på att detta kan vara otroligt mycket pengar för en familj. Samtidigt så kan det vara enda chansen för detta barn att någonsin få komma till Åre för ett lågt pris. Jag är också emot att föräldrar skall betala skolresor mm utan att det i första hand skall försöka lösas på annat vis. Dock måste man ibland backa tillbaka och se den större bilden.
SvaraRadera/Barnbarnet Anna-Karin
Din fröken var nog en dam skolad av sin samtid. Det fanns under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet en mycket stark bild av den ideala samhällsmedborgaren och beteendet hos en ideal människa. Vissa delar av detta var bra och har format svenskarna och Sverige till det vi har idag. Men mycket gick till överdrift, t.ex. din frökens beteende.
SvaraRaderaMycket intressant historia du berättar!
Jodå, jag minns min mammas berättelse om skolans värld. Bl.a. att hon hade en skolfröken som slog henne i skallen med sin klackring, bara för att hon (mamma) inte kunde läsa! Visade sig att hon behövde glasögon. Efter det läste hon med bravur. Men då blev "fröken" än mer förbannad, så klackringsbankandet fortsatte.
SvaraRaderaMin skoltid kommer jag ihåg som... ja jag vet inte vad. Minns i alla fall de "bråkiga killarna" som fick stryk av skolfröken. Hon snodde en linnehandduk om handen, sen slog hon! Samma "fröken" var otroligt gullig emellanåt. Denna "fröken" träffade jag för några år sen på ett utefik på Öland, jag kände igen henne direkt. Gick fram till henne, presenterade mig, sa de saker jag mindes från småskolan.. och det konstiga var att hon också mindes! Det hade ju gått ca 50 år.
Ja det var hemskt på många sätt och vis, men jag tror att "de", de vuxna inte visste bättre! De trodde de gjorde rätt. Många av dem hade nog alla helvetes kval för vad de gjort.
Småländskan